Radera.

"Vill du radera den här kontakten?"

Nej, det sista jag vill, men är rädd att jag måste.

Måndag.

Jag vill ju ha dig! Jag är rädd.

Du är för modig.

Minne.

Jag har alltid haft väldigt bra minne, från när jag var barn till vad jag hade för kläder på mig för några dagar sedan. Eller vad vägen hette där jag var på fest igår. Prov brukade jag ha lätt att läsa till, när jag väl skulle skriva provet brukade jag kunna blunda, gå tillbaka till boken, liksom läsa vad det stod. Mitt minne har alltid varit bra, att komma ihåg vad folk berättat eller vad som hänt samt vad jag ska göra har aldrig varit ett problem för mig. Tills nu.

Jag vet inte vad som har hänt, men mitt minne strejkar eller så går det på väldigt lång lunch ibland. Jag glömmer bort saker hela tiden! Blir galen. Jag kommer verkligen inte ihåg vad jag åt för två dagar sedan..inte ens om jag anstränger mig. Eller vad jag gjorde förra veckan? Och när fan hade jag mens?


Idag var jag på stan med min syster, skulle köpa byxor och en tröja tänkte jag.. Men mellan nästan varje affär hade jag glömt bort vad jag skulle leta efter! Min syster fick påminna mig hela tiden. Och för någon dag sedan var jag med pappa för att köpa födelsedagspresent till Milton, pappa köpte bland annat ett mål till honom. Det har Milton redan ett, och det borde mitt minne sagt till mig då, för vi har spelat mycket bandy jag och Milton. Men inte förens min syster kommenterade det kom jag på det. Sånt händer hela tiden! Det är så frustrerande! Jag blir faktiskt lite rädd, gillar ju mitt minne, när det är bra.


Jag vill ha bra minne, jag vill ha kontroll! Ge tillbaka det vem som nu stal det!

Nej.

Nej, jag har inte haft en bra dag...resan från Sandefjord och hit till Växjö är så förbaskat tråkig. Och att jag frös, snubblade, var nära att ramla ner för en trappa, gick fel flera gånger, snubblade, inte fick träffa Anna, hade för tung väska, snubblade, blev skrämd av stora jävla fåglar gjorde inte saken bättre, tvärtom. Jag har varit lite halvförbannad hela resan.


När jag kommer hem möts jag av ett hus i kaos, saker nästan överallt. Ångest! Usch jag som inte kan slänga saker, jag måste spara allt, har ju tillomed svårt att radera sms.. Löjligt.

Men när jag tillslut slappnade av och låg i soffan och halvsov framför tv:n ringer telefonen, brorsan har kört av vägen. Jävla idiot! Jag var nära att svimma, kräkas och gråta samtidigt, men lyckades att avstå från alla tre alternativen och stirrade som besatt på tv:n istället.. jag vågade inte höra vad min syster sa. Jag hatar de där samtalen! Fan! Han är en olycksfågel min kära bror och jag blir så arg! Men han lyckas alltid klara sig och likaså den här gången, tur som fan för honom.


Så, nej jag har inte haft en bra dag. Jävla tecken överallt.

Idag.

Idag har jag haft ångest, en idiotisk ångest som har dragit mig mellan vad som är rätt och vad som är fel, vad jag har gjort och inte borde ha gjort, vad andra skulle säga osv osv..
Efter några samtal hit och dit och sorgliga diskussioner tyst med mig själv, har jag kommit fram till att det som hände igår, inatt och imorse, var lika bra. Det var bäst så. Annars hade den här konstiga förälskelsen aldrig kommit ur vägen hur mycket jag och han än ville det. Att fly iväg med någon annan är väl inte en lösning att rekommendera egentligen, men nu blev det som det blev.

Trots att jag har kommit fram till det här, så kan jag inte låta bli att må dåligt.. Vilket inte är så konstigt, tycker jag. Jag gillar inte att såra andra människor, och tur är väl det för jag är rätt duktig på det när det väl gäller. "Skaka av det och gå vidare, tänk på dig själv.." säger en röst, visst tänker jag på mig själv, annars hade jag inte gjort som jag gjorde, men, jag gillar att tänka på andra människor, jag gillar att göra andra glada, få dom att tänka till. Och jag vill fortsätta att gilla det, jag måste, annars kommer jag att sjunka ihop till en bittertant, och det vore rätt hemskt..
Sen är det inte så att jag tänker överdrivet mycket på andras välmående, jag vet vad jag klarar och inte klarar, det gjorde jag klart för mig själv för många år sedan. Faktiskt. Men, jag blir ofta besviken och klagar lite ibland, men så är det.


Det som är jobbigt just nu är att jag inte kan glömma den där blicken eller sucken jag får när jag berättar om mina mindre lyckade äventyr, "neeej Lisa, inte nu igen"
Det är jobbigt att vara mig, men jag gillar mig ändå.