Ny start!

Nu, idag börjar det! Min nya start! Jag ska rycka upp mig och gräva fram min gamla oemotståndliga utstrålning! Jag ska börja se positivt på saker och ting igen, jag ska skratta, jag ska hoppa och studsa, jag ska sjunga och dansa, jag ska ha tillbaka mig! Jag gillar ju mig!


Jag har så mycket att ta igen, flera månader, det kryper och jävlas i kroppen på mig.
Jag är tillochmed redo för att släppa en tidigare förnekad förälskelse som aldrig kommer bli verklig. Det funkar inte att vara lycklig med den gnagande i bakhuvudet. Fan! Nu ljuger jag. Jag kommer aldrig släppa den förälskelsen, men jag ska acceptera.. Ja, acceptera ska jag göra, och jag ska göra det med ett leende!

Jag ska bli fin igen, jag ska älska och släppa bitterheten, den klär mig inte.

Puss!
:D

Mitt hår.

Jag blir fan aldrig nöjd när det gäller mitt hår. Rätt tröttsamt faktiskt.
Klippte och färgade det igen för nån vecka sedan, så nu är det rätt ljust men inte alls så ljust som jag vill ha det. Kort är det med, förbannat kort. Jag blir bara argare och argare på frisören för varje dag som går.. Hon skulle klippa ca. 3 cm, men klippte av minst 10 cm! Så mitt hår är inte långt längre, jävla kärring.
Sen har jag redan tröttnat på att vara ljushårig, jag ser ut som en liten 17 åring. Nu vill jag färga det mörkt igen. Eller varför inte passa på att få mitt oranga hår som jag alltid har velat!

Hmm, jaja får se hur det blir.. Jag har ju trots allt lagt ut en himla massa pengar på att bli ljushårig, men trivs man inte så...

Lurig.

Det är en konstig natt, det ligger något lurigt i luften. Jag har lust att jävlas och jag skrattar hejdlöst åt klipp, mina egna och andras skämt. Det är liksom, kul.

Läkarbesök.

Idag var jag på vårdcentralen för att kolla upp mina handleder. Min bror följde med, dels för att jag aldrig förstår vad de säger och dels för att jag är livrädd för allt som har med sjukhus att göra.
Läkaren kände lite på mina handleder, frågade vilka tabletter jag åt tidigare, kände på mina knän, sa att det var bra att det inte fanns någon varm punkt. Sa att det fanns risk för att jag hade Reumatism, ledsjukdomen, men det var inte alls stor risk. Läkaren pratade och min bror översatte häflten som jag inte förtod.. Sedan skickades jag för att ta blodprov. "NEJ! Jag vill inte! Måste jag?!" Utbrast jag.. Jag var tyvärr tvungen att ta blodprov. Rummet började röra på sig och jag började må illa. Blodprov.. Fan.

Jag, brorsan och Milton kom in i provsalen, jag trampade på stället och sa fa-an upprepade gånger. Sjuksköterskan frågade om jag ville sitta eller ligga.. "Hon sa ligga ner!" Sa min bror direkt. Och självklart skulle jag ligga ner. Vidare in i det andra rummet ville jag inte ha med min bror och brorson...hade de varit där hade jag bara gråtit och vägrat helt.

Sjuksköterskan som skulle sticka mig i armen var rätt ung och jag bedömde henne som rätt svag. Hon försökte lura mig med bedövningssalva.. Visst, det funkar, om den sitter på i en timme, inte i fem minuter...jag är påläst när det gäller bedövningssalva från tidigare. Jag låg på den hårda britsen, skakade i hela kroppen och stirrade upp i taket med tårar i ögonen. Den svaga lilla sjuksköterskan försökte lugna mig med massa olika argument som jag krossade helt. Spann vidare på det ena och det andra... Hon blev tillslut nervös själv och gick ut ur rummet. Jag låg kvar, funderade på att smita men gjorde det inte. Brorsan och Milton satt utanför och när sjuksköterskan kom ut frågade Andreas hur det gick där inne? Hon svarade inte, gick bara förbi.

Efter nån minut kom hon tillbaka med en annan äldre sjuksköterska. Den äldre log mot mig och frågade hur det gick här då.. Dum fråga tyckte jag, sa att det inte gick så bra. Hon pratade och försökte lugna mig med att det förmodligen skulle göra så mycket mindre ont än vad jag trodde. Hon tittade på min arm och sa att det skulle vara jättelätt att sticka.. Sen höll hon fast min arm. "Släpp min arm.." Klämde jag fram sammanbitet. Att hålla fast mig är det dummaste man kan göra. Jag avskyr att bli fasthållen, i alla lägen. "Skärp dig nu, jag vill inte sticka dig för min skull, utan det är för din skull vi måste göra det här, det förstår du väl?" "Det fattar väl jag också jävla kärring, dra åt helvete!" hade jag lust att säga, men jag vände mig mot henne och mm:ade..

Efter 40 minuter fick de sticka mig i armen för att fylla 3 rör med blod. Det gjorde faktiskt skitont, trodde inte det skulle göra så ont, men det gjorde det. Nu är jag irriterad över att jag inte ens vet varför de skulle ta det där jävla blodprovet..


Jag är nog en sådan patient som alla sjuksköterskor inte alls vill ha att göra med, en sådan som nästan förstör deras dag.
För mig var det här bara ett vanligt läkarbesök, jag har alltid vettskrämd på läkarbesök och kommer förmodligen alltid att vara det.

Vilken dag!

Idag har jag umgåtts med väldigt älskvärda personer, nämligen mina härliga gympavänner.
En helt fantastisk dag, vi, Skatelövs GF vann tävlingen idag, ungarna var lyriska och ledarna helnöjda! :) Kunde inte ha blivit bättre.

Jag fullkomligt älskar känslan jag har i kroppen när jag är runt något som har med gymnastik att göra. Och runt alla dessa gymnaster och ledare som alla älskar gymnastik, vilken gemenskap, jag älskar den. Jag vill ha den, hela tiden.

Deluxe

Ikväll har jag varit på Deluxe med världens bästa bästis, Fia. det har varit en jättebra kväll :) Jag har mått bra, och så mycket som jag har pratat ikväll har jag inte pratat på evigheter.

Jag mådde faktiskt helt fantastiskt bra och efter alla dessa samtal om allt möjligt, ringde jag min person, skulle berätta precis allt. Skulle bestämma mig för något, OM denna personen svarade. Jag skulle säga såå mycket! Precis allt jag känner och tycker. Jag var så redo, på g liksom. Allt behövde komma fram.
Men... tyvärr så svarade inte min person när jag ringde. Men, det var väl meningen antar jag...

Jag lyckades.

Jag fick tillbaka min vän. Det gillar jag.

Nostalgi.

Det har varit en fin dag, solen värmer och luften är fin.

Jag har cyklat idag, på de vägar jag alltid har älskat. Förbi ladugården där jag och min bästis en dag krossade alla rutor, vi fick aldrig skulden, det fick min bror och hans gäng..vi var ju bara barn, jag och Fia.

Jag har cyklat över den lilla lilla bron som går över bäcken där jag och min bästis badade med kläderna på, bara för att liva upp just den dagen lite. På vintern satt vi under bron, på isen, och hackade sönder den i tron om att det aldrig skulle brista för oss, vi var ju barn. Men det brast, och vi gick inte dit igen, vintertid.

Jag har cyklat förbi "kröken" där jag, min bästis och en annan vän smög på min brors och min bästis systers gäng. De rökte och drack öl, vi såg det, och samlade upp fimpar som bevismaterial efter att de gått. Vi visade det aldrig för någon, vi grävde ner det i marken, vi var ju barn.

Jag har cyklat förbi vägen mot badplatsen där jag och min bästis nästan bodde på somrarna. Bada var livet på sommaren, vi var ju barn.

Jag har cyklat förbi hagen där min bästis lilla häst som hette Lotta ofta gick och betade. Vi brukade rida på henne..försöka åtminstonde. Med cykelhjälmar på, och en sten som hjälp för att bli några centimeter längre försökte vi ta oss upp på hästen. Det gick att komma upp, men vi trillade av lika fort igen, vi var ju barn.

Jag har cyklat förbi alla mina gömställen där jag tjuvrökte, det var så spännande då, jag var ju ett barn.

Jag har cyklat förbi taggtråden som min bästis cyklade rakt in i en gång. Jag hade kommit på en jättebra lek, det gick ut på att man blundade samtidigt som man cyklade. Fia hade lite svårt för den leken, hon styrde fel, rakt in i taggtråden.. Ärren på hennes ben finns fortfarande kvar, men inte ger hon mig skulden, jag var ju ett barn.

Jag har cyklat förbi alla de brevlådor jag och min bästis länsade på brev och tidningar för att slänga iväg de i någon soptunna. Det var kul då, vi var ju barn.

Jag har cyklat förbi den åker jag körde rakt ner i en sommardag när jag släppte styret, sträckte händerna upp mot molnen och skrattade. Jag fick lite ont, men åkern var mjuk och där låg jag kvar en stund och log, jag var ju ett barn.

Jag har cyklat förbi vägen mot Blodberget.. mitt älskade blodberg där jag som barn satt så många gånger och smed planer med mina forntida vänner. Jag trodde de gillade att jag var där, jag var ju bara ett barn.

Jag cyklade förbi mitt hus, saktade ner och såg upp mot mitt älskade hus, med smärta i hjärtat. Vidare upp på grusvägen mot huset insåg jag att 18 år i detta hus, denna by, på dessa vägar, börjar lida mot sitt slut. Jag steg av cykeln och log för att i nästa sekund vara nära att brista ut i gråt och hinna önska att jag för stunden bara var ett litet barn.


Jag har cyklat runt i min lilla by Odensjö idag, jag älskar precis allt med den, alla åkrar, allt gräs, all skog, alla vägar, alla stenar, alla hus, alla djur, allt. Det finns så mycket minnen från allt! Så mycket mer än jag någonsin kommer kunna skriva ner. Varje träd till varje hus berättar sin egen lilla historia, från när jag var barn och även från nu..

I Sverigehemmet.

Mm, då är jag här igen. Känns helt okej. Resan hit gick smärtfritt, sov bort rätt många av timmarna. Den här gången lutade jag mig iallafall inte mot någon främling som satt bredvid mig på tåget...för det var ingen som satt där, haha! tur det, slapp jag den pinsamheten.

Men ja, nu är jag här i Sverigehemmet, och handledsuppkollandet går inte så bra. fan. Men men, imorgon ska jag färga håret, igen..

Meningslöst.

Skjut mig i huvudet. Två skott, tack!
Helvete! Jag känner mig så patetisk.. Stackarn.. ja visst, stackars mig..dra åt helvete.


En vän sa igår att hon var förundrad att jag överhuvudtaget står på benen och orkar gå upp ur sängen på morgonen. Helt ärligt så är jag förbannat trött på det! Jag är trött på att orka allt. Jag vill bryta ihop och gråta...för att jag mår dåligt. Jag är så dålig på att gråta för mig egen skull. Kan knappt...det är inte kul någonstans..



Jag är så trött på mig själv, på andra, på att vara stark, på allt.
Förlåt, men jag tycker världen är ful.

Gossip girl / f.d vän.

Gossip girl ja, det är min nya serie. Har iofs bara sett två avsnitt än men det verkar helt okej faktiskt.

Grabben, Dan, i serien påminner så himla mycket om en vän, eller en före detta vän får jag tyvärr säga. Jag saknar honom. Väldigt, väldigt mycket. Synd att han är ute och reser och att han inte vill höra av mig. Väldigt synd faktiskt. Jag tänker på honom rätt ofta, hur han har det, hur han mår, vad han gör osv.. Jag VILL så himla gärna höra av mig till honom, men eftersom jag bryr mig om honom, så låter jag honom vara.

Men jag vill ändå höra och se med egna ögon och öron hur han mår. Hur det går med allt! Det var så mycket på gång i hans huvud innan han åkte till andra sidan jordklotet. Den där resan var så stor..

Om en månad kommer han hem från sin resa..tillochmed om mindre än en månad. Jag hoppas han hör av sig då, för att prata, prata och prata.

Avskyr läget.

Jag gillar inte alls mitt läge just nu...jag avskyr det. Jag kan inte arbeta för att jag har ont i mina handleder. Förbannade jävla handleder rent ut sagt!
Så vad gör jag om dagarna då? Inte ett skit! Jag sitter med min dator i knät och stirrar in i skärmen. Så jävla meningslöst! Eller okej, självklart sitter jag inte framför datorn hela dagen, det gör för ont i handlederna..

Jag har ingen aning om vad jag ska göra nu, om jag ska stanna kvar här i lilla Sandefjord eller om jag ska dra mig vidare. Men vart ska jag ta vägen och vad ska jag göra!? Jag har ingenting någon annanstans än här känns det som. Visst familjen i Växjö, men ja, det där är ju som det är.. Jag gillar min familj jag har här i Sandefjord, men jag kommer inte må bra av att vara kvar här hela sommaren utan att jobba det vet jag.

Jag måste ju bestämma mig snart, men jag har inte ens en liten aning om vad jag kommer att bestämma mig för. Jag önskar jag fick ett toppenförslag "Kom hit till mig Lisa, vi gör si och så!" eller "Bo hos mig ett tag, så bara är vi ett tag, du slipper tänka för mycket, då kanske det blir lättare sen!" eller "Jag byter med dig, kom igen vi byter handleder!"
Önska kan man ju göra, men inget av det där kommer att hända, men va fan, jag överlever väl ändå.


Jag ska sluta klaga, någon gång, klart.
äh.

Dagens goda gärning.

Jag var ute och rökte för ett litet tag sedan. Gott sådär efter maten.. När jag skulle slänga min fimp i askkoppen såg jag en fluga ligga på rygg och sprattla. Jag tittade på honom i några sekunder, sen slängde jag min fimp, vände mig om och gick. Jag hann ungefär tre steg innan jag gick tillbaka för att hjälpa den lilla flugan upp på benen igen. Det tog ett tag, jag var tvungen att vara försiktig och försöka ge honom en varsam knuff för att han skulle komma på benen. Jag ville inte ta tag i hans lilla kropp och på det sättet rädda den stackarn. Det hade onekligen gått bra mycket fortare men jag hade kanske skadat honom, och det ville jag inte, jag ville hjälpa. Han flög iallafall iväg tillslut efter mitt varsamma knuffande, förmodligen var han väldigt rädd för gigantiska mig..om en fluga nu kan tänka så långt, eh hm haha!


Så idag har jag gjort en god gärning, jag ägnade en minut för att hjälpa min lilla flugkompis och det känns bra. Jag har för mycket fritid sa någon, men jag säger att jag är som jag är, med eller utan mycket fritid, tur för flugan.

Vägkorsning.

Jag har blivit ställd vid en vägkorsning, med blockerade vägar, "Förbjudet för Lisa!" står det på stora skyltar. De hånar mig de jävlarna. Jag vill slå sönder, sparka, spotta och stampa på dom. Men det kan jag inte, det gör bara saken värre. Istället får jag sätta mig ner och se mig likgiltligt omkring.


Jag vill inte mer nu, ge mig något att se fram emot, något att bli glad över. Lite hopp om något skulle inte vara fel, för just nu, känns det mesta förbannat hopplöst.