Nostalgi.

Det har varit en fin dag, solen värmer och luften är fin.

Jag har cyklat idag, på de vägar jag alltid har älskat. Förbi ladugården där jag och min bästis en dag krossade alla rutor, vi fick aldrig skulden, det fick min bror och hans gäng..vi var ju bara barn, jag och Fia.

Jag har cyklat över den lilla lilla bron som går över bäcken där jag och min bästis badade med kläderna på, bara för att liva upp just den dagen lite. På vintern satt vi under bron, på isen, och hackade sönder den i tron om att det aldrig skulle brista för oss, vi var ju barn. Men det brast, och vi gick inte dit igen, vintertid.

Jag har cyklat förbi "kröken" där jag, min bästis och en annan vän smög på min brors och min bästis systers gäng. De rökte och drack öl, vi såg det, och samlade upp fimpar som bevismaterial efter att de gått. Vi visade det aldrig för någon, vi grävde ner det i marken, vi var ju barn.

Jag har cyklat förbi vägen mot badplatsen där jag och min bästis nästan bodde på somrarna. Bada var livet på sommaren, vi var ju barn.

Jag har cyklat förbi hagen där min bästis lilla häst som hette Lotta ofta gick och betade. Vi brukade rida på henne..försöka åtminstonde. Med cykelhjälmar på, och en sten som hjälp för att bli några centimeter längre försökte vi ta oss upp på hästen. Det gick att komma upp, men vi trillade av lika fort igen, vi var ju barn.

Jag har cyklat förbi alla mina gömställen där jag tjuvrökte, det var så spännande då, jag var ju ett barn.

Jag har cyklat förbi taggtråden som min bästis cyklade rakt in i en gång. Jag hade kommit på en jättebra lek, det gick ut på att man blundade samtidigt som man cyklade. Fia hade lite svårt för den leken, hon styrde fel, rakt in i taggtråden.. Ärren på hennes ben finns fortfarande kvar, men inte ger hon mig skulden, jag var ju ett barn.

Jag har cyklat förbi alla de brevlådor jag och min bästis länsade på brev och tidningar för att slänga iväg de i någon soptunna. Det var kul då, vi var ju barn.

Jag har cyklat förbi den åker jag körde rakt ner i en sommardag när jag släppte styret, sträckte händerna upp mot molnen och skrattade. Jag fick lite ont, men åkern var mjuk och där låg jag kvar en stund och log, jag var ju ett barn.

Jag har cyklat förbi vägen mot Blodberget.. mitt älskade blodberg där jag som barn satt så många gånger och smed planer med mina forntida vänner. Jag trodde de gillade att jag var där, jag var ju bara ett barn.

Jag cyklade förbi mitt hus, saktade ner och såg upp mot mitt älskade hus, med smärta i hjärtat. Vidare upp på grusvägen mot huset insåg jag att 18 år i detta hus, denna by, på dessa vägar, börjar lida mot sitt slut. Jag steg av cykeln och log för att i nästa sekund vara nära att brista ut i gråt och hinna önska att jag för stunden bara var ett litet barn.


Jag har cyklat runt i min lilla by Odensjö idag, jag älskar precis allt med den, alla åkrar, allt gräs, all skog, alla vägar, alla stenar, alla hus, alla djur, allt. Det finns så mycket minnen från allt! Så mycket mer än jag någonsin kommer kunna skriva ner. Varje träd till varje hus berättar sin egen lilla historia, från när jag var barn och även från nu..