Min person.

Att min person får mig att känna sån ensamhet.. Jag vet ju att när vi träffas kommer min ensamhetskänsla försvinna. Det är jag säker på och det skrämmer mig, eftersom jag inte skulle vilja gå ifrån min person igen.. tillbaka till min ensamhet.

Så istället sitter jag här flera mil ifrån min person i min ensamhet och längtar efter oss. Men jag vågar inte träffas.. Min ensamhetskänsla kommer att försvinna och sedan komma tillbaka igen. Så nej, jag vågar inte, jag är ensam hela tiden istället för att kunna slippa min ensamhet för en stund. Hur dumt låter inte det?


Jag brukar alltid säga till andra att de ska våga chansa och trotsa. Nu borde någon säga det till mig. För jag längtar efter min person, jag vill känna hud, ge kramar, jag vill känna samhörighet.. Jag vill hålla en hand och för stunden glömma bort att jag kanske måste släppa den.

För jag menar, när vet man att det är försent? När min person inte finns där för mig längre..
Det vet jag inte, just därför borde jag våga.. Men...