En liten resa.

Idag har jag färdats ca. 50 mil fram och tillbaka, i en bil för att hälsa på min lilla moster som ligger i en stor säng på ett sjukhus som känns gigantiskt.
Jag avskyr sjukhus. Så fort jag sätter min fot innanför dess dörrar får jag någon konstig svindel och det kryper i kroppen på mig. Minnen som flimmrar förbi..

Anledningen till att jag idag besökte ett sjukhus är min lilla moster.
På torsdag är det 3 veckor sedan hon satt ute på balkongen med sin yngsta dotter, började skaka i hela kroppen och fick en nästan mördande huvudvärk.
Hjärnblödning. Det där jävla ordet, hjärnblödning. Det känns nästan som en stor torr jävla hårboll som fastnar i halsen på mig när jag försöker hosta upp det.. "Min moster, Annki, fick en hjärnblödning, ligger nu och kämpar för sitt liv hon levt i 48 år"
*host* Ursäkta? Vad sa jag nu?
Annki.. MIN moster.. 48 år ung.. Hjärnblödning.. Kämpar för sitt liv? Nej, dra åt helvete!
Men hur gärna jag än vill trolla bort de där orden så går det inte, för det är så förbannat sant.

Hon ligger där, min moster, på våning 17, i en stor säng, med en massa sladdar kors och tvärs.
Nu får hon inget sömnmedel längre och hon har kämpat med sin andning själv hela dagen, utan hjälp av någon respirator. Hon är vaken och vid medvetande ibland, rör hej vilt på sitt högra ben. Satt upp på sängkanten i några minuter idag. Jag avkyr sjukhus samtidigt som jag älskar det.

Jag var där idag. Jag såg henne. Jag pratade med henne. Jag kände på henne, klappade och pussade hennes kind.
Det var konstigt, väldigt konstigt. Men samtidigt så underbart att vara där hos henne.
Hon tittade upp på mig, hon såg att jag var där.
Jag mötte hennes blick..

Hon såg så mycket friskare ut idag än vad hon gjorde för snart 3 veckor sedan då det precis hänt. Det känns skönt, en lättnad.

Men, det är så jobbigt, väldigt jobbigt. Nu slutar jag skriva, får inte ur mig mer inatt, mina känslor blåser upp till orkanstyrka snart..
Varje tangentslag har jag arbetat mig igenom gråtandes..