Dö.

Ge mig jord.


Just nu har mina känslor tagit över mitt förstånd. Jag gräva ner mig själv en stund, och bara vila från verkligheten lite. Jag orkar inte bryta ihop, inte nu, mina lungor klarar inte riktigt av det ikväll. Men det var skönt sist, förutom att jag fick ont i huvudet av all gråt och ont i händerna av allt städande. Jag börjar bli svag tror jag.

Jag är så ledsen, besviken, arg och förvirrad. Jävligt bra kombination. Jag vill inte...varför ska jag ta åt mig så mycket? Varför kan jag inte få glädjas åt stunden.. Varför kan jag inte få känna mig trygg? Fast när jag väl känner mig trygg får jag senare en käftsmäll av den tryggheten, bra idé? Förbannat dumt, tänk lite, fan. Men samtidigt vill jag ha en person mot mitt bröst, jag vill känna andetag och jag vill känna mig omtyckt, på riktigt, inte bara för en dag eller en punkt i en måste-göra-innan-jag-dör lista.

Räkna med mig, ta mig förgivet, då blir jag sårad, tack.
Men hur svårt är det att säga "jag tycker om dig"? Jag vill också höra det.

Nu gråter vi över ne cigg, jag och mina röster.